Juni Dahr, fløytist Chris Poole, innleiar Elisabeth Aasen og arrangørane på Kvemmadokkje gjorde så til dei grader jobben sin i Ulvik laurdag kveld. Når då også naturen spelar med på nær magisk vis, blir det full klaff.(..) Når Juni Dahr kjem på scena, blir dei om lag 250 tilskodarane trekte inn i stykket frå fyrste stund. Dahr sjonglerer brilliant mellom å fortelja frå Jeanne d’Arc sitt liv, og å snakka som Jeanne. (..) Dahr nærast kallar på Jeanne heilt i byrjinga av teaterstykket. Og Jeanne svarar? Ei kjensle av mystikk oppstår iallfall når ein regnboge vert tydeleg i horisonten i den augneblinken Juni Dahr/Jeanne d’Arc vender seg mot himmelen. Les hele kritikken fra avisa Hordaland 11. juni 2013 av Terje Hjartnes del 1 og del 2.


read more

Jeanne d’Arc til Ulvik

Forestillingen Jeanne d’Arc spilles lørdag 8. juni 2013 kl 20.00 på utearena i fjellsiden ovenfor Ulvik i Hardanger på husmannsplassen Kvemmadokkje. Med Juni Dahr og fløytisten Chris Poole fra København. Se mer om arrangementet her.


read more

«Oslo har fått en ny arena.(…) Det er Visjoner Teaters særmerke å finne utradisjonelle spillesteder, denne gang akkompagnert av fuglekvitter og susende vind. Den uvanlig stemningsfulle teaterforestillingen vises denne uken.(.. ) Jeg anbefaler et besøk..» Knut Olav Åmås, Aftenposten.

Les hele artikkelen her


read more

Forestilingen «Jeanne d’Arc -visjon gjennom eld»  spilles ute på Oscarshall  2. 3. 5. 7. 8. 9 . 10. juni.  Hver kveld  kl. 21:00. I anledning Jeanne d’Arcs 600-års jubileum vil vi innvie en ny forestillingsarena utendørs nede ved sjøen. Begrenset antall plasser. Billetter  på Billettservice . Forestillingen spilles utendørs, men under tak hvis regn. Parkering på P-plass for Oscarshall, eller på Folkemuseet. Vær ute i god tid, det er en et stykke å gå fra p-plass til spillestedet. Buss 30 går til Oscarshall.

Generalprøve 31. mai kl. 21.00, noen billetter selges ved inngangen, ord.pris.

Forestillingen er skapt og fremføres av Juni Dahr, musikk  Chris Poole.

 


read more

«Jeanne d’Arc – visjon gjennom eld» vises i Longyearbyen kulturhus på Svalbard torsdag 26.4. kl. 19.30. Se mer her. Forestillingen er skapt og fremført av Juni Dahr, musikken er av Chris Poole med lysdesign av Marianne Thallaug Wedset.


read more

Jeanne d`Arc – visjon gjennom eld. Om kvinnen som ofret alt for sine visjoner og sin overbevisning. Gjendiktet til nynorsk av Halldis Moren Vesaas. Fremført av Juni Dahr. Musikk: Chris Poole.

Billetter hos FVN på Torvet i Kristiansand og ved inngangen fra kl 19.00. Kr 250, med fordelskort kr 190. Dørene åpnes kl 19.30.

Visjoner Teater er glad for å vise forestillingen i samarbeid med Kristiansand Domkirke.


read more

Spilleliste Jeanne d’Arc

14.11.2008 – kl. 19.00 (fredag): Kiel, Tyskland, Thespis International Monodrama Festival
25.10.2008 – kl. 19.00 (lørdag): Sandefjord Kirke


read more

Av: Nils Magnus Næss

Det var en utrolig fascinerende og intens forestilling de frammøtte i Nicolai-kirken på Granavollen fikk overvære søndag, da Juni Dahr gjestet kirken med sitt spill om Jeanne dʼArc.

Et enkelt ubleket lerret, noen te-lys og en stol. Ikke mye kulisser, men nok i massevis sammen med Juni Dahrs spill, som lett akkompagnert av fløyte, trollbandt den fullsatte Nicolai-kirken søndag. Her trengtes ikke flere kulisser. Tilskuerne ”så” likevel omgivelsene tydelig til envher tid.

Så tydelig satt ”bildene” og så intenst var spillet, at da Juni Dahr i en scene fortalte at det var så stille der Jeanne dʼArc var, at man kunne høre gresset gro, så kunn man det i den dveldende pausen som fulghte.

Lik sin rollefigur, Jeanne dʼArc, gir også Juni Dahr alt i denne forestillingen.

Søndagens forestilling var den første i Norge etter en turné i Baltikum, og Juni Dahr kunne etter spillet fortelle at stykket hadde hatt en helt spesiell virkning på folk der borte.

Et folk som sjøl i en tid har stått på egen overbevisning, til tross for trusler, og som nå ser resultater av folkets mot og offer.

Men, også på forsamlingen i Nicolai-kirken, så stykket ut til å ha en sterk virkning. Nærheten til spillet og skuespilleren; folk satt på gulve helt fram mot ”scencen”, gjorde at man ble revet ekstra med.

Til sist må det dessuten nevnes at med dette spillet kom Nicolai-kriken og dens interiør og akustikk virkelig til sin rett. ” Jeanne dʼArc” er et kirkespill, og er bevisst lagt opp til å utnytte den virkningen en kirke som Nicolai-kirken har.

 


read more

Se artikkelen her (JPG).


read more

Den norske skuespilleren Juni Dahr (37) opplever i disse dager en oppmerksomhet utenlands som hun neppe har vært gjenstand for tidligere. Midt oppe i balternes kamp for løsrivelse og annerkjennelse, står Juni alene på scenen i Vilnius og Riga og spiller Jeanne d’Arc og frihetsstykker av Henrik Ibsen. Det gjør hun på en måte som rører publikum til tårer og omfavnelse.

Les hele artikkelen her (JPG).


read more

– Tenk deg Jeanne d’Arc i en finsk middelalderkirke, en russisk katedral eller en latvisk ruin, oppfordrer Juni Dahr. En korstogfarer på sitt eget vis, der hun krysser verden med sine frihetskjempende kvinner. Nå skal hun østover.

Les hele artikkelen her (JPG).

 


read more

«Sett en ørn i bur, og den vil bite i stengene, enten de så er av jern eller gull.» Sier Hjørdis I Henrik Ibsens «Hærmennene på Helgeland».

Sa Juni Dahr da hun for noen år siden spilte sterkt som Hjørdis på Den Nationale Scene i Bergen. Sier Juni i dag – men nå i et eget One-Woman-Show over Ibsens Kvinner.

Lese hele artikkelen her (JPG).

 


read more

Av: Katarina Ehnmark

Teater: JOAN OF ARC VISION THROUGH FIRE. Helga Trefaldighets kyrka, Uppsala, fredag. Manus: Juni Dahr og John Morrow. Regi: John Morrow. Musikk: Chris Poole. Kostymer: Margareth Goodenough. Skådespelerska: Juni Dahr.

JUNI DAHR, norsk skådespelerska från Den Nationale Scene i Bergen, gästspelade under fredagskvällen med sin ca en timme långa enmansföreställning om Jeanne dʼArc i Trefaldighetskyrkan i Uppsala. Det är ett märkligt och fascinerande stycke teater hon bjuder på, där hon varvar berättande med mim og med agerande i olika roller ¬– fastän främst är hon Jeanne dʼArc. Hon skildrar enkelheten, styrkan och trovissheten hos den unga flicka som 17-årig ledde hela den franska armén i kriget mo engelsmännen och som sedan vid 19 års ålder blev bränd på bål.

Dramat från Jungfrun från Orleans har tagits fram av den amerikanske regissörren John Morrow och Juni Dahr i samarbete. De har utgått bl a från rättegång där Jeanne dʼArc stod anklagad för kätteri och häxeri, och låter henne uttala sig med sina egna ord. Föreställningen gjordes ursprungligen i USA på engelska men texten har nu översatts och fått en nynorsk språkdräkt. Språket blir både poetisk og märgfullt genom nynorskan och är lätt att förstå.

JUNI DAHR valde att i Uppsala spela sitt frama under krysssvalven i Trefaldighetskyrkan på platsen framför altaret. Scenen var täckt med ett vitt kläde och inramad med brinnande värmeljus och höstlöv. Ljus brann också i kopparbunkar längst fram. En stol med ribbor i ryggen och et bröstharnesk från en rustning fullbordade rekvisitan.

Ljus och eld betonas mycket i denna föreställning, som också kallas ”visjon genom eld”: Jeanne dʼArcs brinnande tro och en föraning om förintelse genom eld, men också en eld som fortsätter att leva som ett ledljus för andra människor.

Dock gavs det inte utrymme för patetik i denna berättelse om Jeanne dʼArc. Juni Dahr agerar med fysisk kraft och starka uttryck och formfasta scenerier. Hon gör sekundsnabba och eleganta byten mellan sina olika roller. Det hela är sparsmakat og stilrent. Därtill har hon en intensiv scenisk utstrålning och en otvetydig innlevelse i och medkänsla för sin unga huvudrollsperson.

FRAM TONAR ETT PORRTRÄTT av en flicka som växer upp på landet i nära kontakt med naturen. En dag – vid tretton års ålder – hör hon röster som ger henne uppdraget att befria Frankrike från engelsmännen och se till att Dauphin – sedermera Karl VII – blir krönt til kung.

Det anmärkningsvärda är att Juni Dahr lyckas ge en så omedelbar och fräsch bild av denna unga bondflicka som kom att spela en så viktig roll i Frankrikes historia. Gestalten Jeanne målas upp frisk, rak och ursprunglig som ett träd. Hon följer sina röster tveklöst och klär sig i manskläder eftersom det är mest praktisk och bär håret rakt, avklippt og kort.

Juni Dahr uppträder barfota och i bruna trikåter, en vit ärmlös tröja med snörning fram och en stor kolt som håanger vid omkring henne till en början. Sedan vänder hon kolten ut og in och förser den med ett bälte och så är mansdräkten färdig. Rekvisitan används lika effektivt: hon står på stolen när hon stolt leder sin armé, och hon hukar bakom ryggstödets ribbor, som blir galler, när hon hamnar i fängelse.

Alla brinnande ljus däremot förlänas magisk betydelse. Hon ser ner i sina kopparbunkar med eld inuti när hon grubblar och smular sönder löv över dem så att de börjar brinna och bränner hennes fingrar.

DENNA ELDENS MAGI tillsammans med det ofta poetiska språket och en suggestiv musikk (spelad på tvärflöjt av Chris Poole) ger en extra dimension till denna föreställnins knappa men uttrycksfulla formspråk.

Slutscenen med bålet tonas ner – i stället väver Juni Dahr i hop denna scen med pjäsens början då hon ser ner i en bunke med ljus inuti och säger: ”Jag är Jeanne, jungfrun, och jag är kallad av Gud…” Det blir som om hon inte vil berätta längre utan börja om sin historia på nytt i stället. Dramat om Jeanne dʼArc handlar om hennes liv – inte om hennes död. Den tragiska bilden av Jungfrun på bålet ersätts av porträttet av en ung bondflicka med styrka och övertygelse.

Man får bare hoppas att detta gästspel kan förnyas och då nå en större publik än den tappra skara som under den kalla fredagskvälden blott fyllde en tredjedel av Trefaldighetskyrkan.


read more

Av: Laila Holm

Da klokkene begynte å ringe, stilnet snakket i Vestskipet. Da taklyset ble slukket, hørtes bare hostingen. Og da en ensom skikkelse sakte kom gående ut fra oktogonen med en blafrende kjerte i hånden, var det ikke et pust å høre. Vi satt nesten slukt av mørket og så Jeanne dʼArc komme mot oss i ildskjæret.

Det var ikke teater, det var rene, skjære åpenbaringen det som skjedde i Nidarosdomen i går kveld, da Juni Dahr framførte sin ”Visjon gjennom eld”, barføtt og akkompagnert av en hviskende fløyte og klingende bjeller.

Forestillingen var en av disse sjeldne opplevelser som er renset for slagg, og som helt sikkert vil bli sittende i minnet når mye likegyldig rammel er glemt.

Hemmelig mørke

Uten at jeg har sett Juni Dahrs forestilling før, tør jeg påstå at Trondheims enestående kirkerom gir et ekstra perspektiv til spillet. Scenografien ligger der: skipene, søylene, hvelvingen, dem hemmelighetsfulle mørket i krokene, tiden som sitter i veggene, følelsen av udødelighet som hviler her inne.

Dette er er nettopp et rom for Jeanne dʼArc, den 19 år gamle bondejenta som for mer enn 500 år siden hørte røster og så syner og urokkelig trodde at livet hennes hadde en mening. Hun skulle frelse Frankrike, intet mindre, hun skulle sørge for at den stakkarslige kronprinsen, dauphinen, Charles av Valois, ble kronet til konge, slik at engelskmennene kunne drives ut av landet.

På bålet

Hun klarte det fordi hun trodde, og så ble hun brent som kjetter. Slik går det. Av denne historien som igjen og igjen har pirret folkefantasien, har Juni Dahr laget sin versjon; det er hennes tekst og hennes teater, med regihjelp av John Morrow og Morten Thomte. Det er fortellerens teater. Hun slår seg til på et brunt teppe, kranset av tørt løv og blafrende lys, sier at hun er skuespiller og skal fortelle en historie. Alt er sant, at hun står her og vi sitter der, og at Jeanne dʼArc trodde og ikke tvilte.

Juni Dahr er kommentator og aktør, er Jeanne og dauphinen og den engelske hærføreren Bedford og inkvisisjonsdomstolen, alt på ett brett. En stol blir en hest, en kopperkanne blir vind og angst og flammer. Har Nidarosdomen opplevd maken til kirkespill, har noen preken virket sterkere? De som tviler, kan ta seg en tur i kveld. Forestillingen spilles en gang til. Det er UKA som har fått Jeanne dʼArc nord for Dovre, og det er her hun for første gang spilles på norsk, i gjendiktning av Halldis Moren Vesaas. For først har hun vært ute i verden og gjort lykke på engelsk. Vi får være glade for at Juni Dahr er kommet hjem.

 


read more

Av: Kjerstin Norén

Stort artisteri i spillet om Jeanne dʼArc.

JUNI DAHR er en norsk skuespillerinde som i mange år har hørt hjemme på Den Nationale Scene i Bergen. Nu er hun kommet til København med et superkort gæstespil, som, må vi sandelig håbe, senere vil blive fulgt op af en længre turné i landet. Dahrs spil på engelsk om Jeanne dʼArc – ”Joan of Arc – Vision Through Fire” – viser nemlig et enestående behersket artisteri frem, som brænder av passion. Hun vil noget med historien fra to sider: dels skal hun fortælle om kvinden Jeanne, ”som lovede at sige sandheden”, dels ”lover” hun selv at agere, dvs. act.

OG SPILLER gør hun, i en fortryllet firkant pyntet med efterårsblade langs to sider. Dertil ser man skjoldet, spanden og en stol – hendes rekvisitter – og, efter et stykke tid, kun hende selv. For Juni Dahr ”er” både hesten og katten. Hun slår i gulvet og smider ansigtet fra sig. Hvis ikke hun lader det smile gennem den første, anden eller tredje figur.

HUN sandsynliggjør Jeanne dʼArc som én, jorden selv har født, til en lidenskabelig, én som kunne elske; hun forklarer hendes store valg at forsvare sit land og en kongen mens hun endnu kun var en pige og menneseliggør hendes endelige beslutning om at dø på bålet, eftersom alternativet, livsvarigt fængsel, måtte synes alt forutålelig for et temperament som hendes. Hun viser os, hvordan en tro og en overbevisning, som ikke lader sig institutionalisere, vokser og vokser.

KUN een ting forbliver uklar i den lidt mere end en time lange forestilling: selve dødsøjeblikket forsvinder på en besynderlig måde, i det at skuespillerinden lader fortællingen fortsætte, uden længere at have noget at sige. Det er den eneste alvorlige fejl i en i øvrig fuldstændig nøjagtigt instrueret forestilling.

Morrow har været tilknyttet La Mama i New York. Han kender sit ”fattige” teater og hans spiller er et instrument, som overflødiggør det andet. Derfor opleves også det ledsagende fløjtespil som tamt, ved siden af Dahrs egen rytmiske kraft. Hun er ikke bare en spiller, hun er også en danser. Hun kan både tavsheden og lyden. Noget andet behøver hun ikke og dermed er der ikke sagt noget ondt om Chris Polles måde at utfylde sin opgave på, tvært imod. Men oplev dette særpræg, denne sceniske dygtighed, som blandt andet vil sige, at det er din verden. Vær i den, gør noget i den!

 


read more

Av: Audhild Øye

Juni Dahr holdt publikum i Gammelgruva på Løkken i en fast hånd under forestillinga ” Jeanne dʼArc – Visjon gjennom eld” torsdag kveld. Juni Dahr ga ikke bare en fremragende tolkning av den sterke Jeanne dʼArc, men skiftet roller på en imponerende måte.

Det var mye som imponerte under forestillinga om Jeanne dʼArc. Mest imponerte selvsagt skuespilleren Juni Dahr som klarte å holde denne en-kvinnesforestillinga på et høydepunkt fra start til mål. Med enkle virkemidler som stort sett besto av hennes egen kropp og stemme, formidlet hun historia om Jeanne dʼArc. Men ikke bare historia, men også hvordan unge Jeanne be revet mellom tro og tvil for til slutt å ofre alt for det budskapet hun trodde på.

Som skuespiller har Juni Dahr sterke virkemidler å ta i bruk. Hun har en stemme som i seg selv er talende. Likeså behersker hun et kroppsspråk som gjør det mulig for henne å stå alene gjennom en hel forestilling. Når hun i tillegg også har en scenedisiplin som gjør at hu behersker lange tekster langt bedre enn de fleste, er mye av forestillinga sikret. Forestillinga ble akkompagnert av Chris Poole på fløyte, noe som virket perfekt i forhold til innhold og stemning.

Juni Dahr har tidligere vist forestillinga i Nidarosdomen med stort hell. Det er heller ikke overraskende å konstatere at Løkkengruva egnet seg perfekt til forestillinga med den litt tragiske, mystiske, eventyrlige og ikke minst historiske stemninga i veggene. Det musikalske kommer også fullstendig til sin rett i gruverommet.

HISTORIE

Forestillinga til Juni Dahr viste stor respekt for den korrekte historie. Forestillinga bygger på originale tekster og fra det som står skrevet i rettsdokumenta da hun ble ført fram for retten i 1431. Dette kommer klart fram i forestillinga da Juni Dahr veksler mellom å være Jueann og refererer historie. Underveis er publikum likevel aldri i tvil om hva som skjer og historia formidles slik den fant sted uten med for overdrevne dramatiseringer. Så er det også kanskje her Juni Dahrs suksess ligger. At hun er i stand til å formidle på en så uttrykksfull måte uten hjelp av for store effekter og overdrivelser. Jeanne dʼArc var dessuten en forestilling med et perfekt språk som satt som støpt til forestillinga. Halldis Moren Vesaas gjendiktning til nynorsk var også overbevisende.

KOMMER IGJEN?

Torsdag kveld var det 230 personer som gjestet Gammelgruva og Jeanne dʼArc. Også denne gang var en stor del av publikum rekruttert fra Trondheim. Blant publikum var det åpenbart en del gjengangere som hadde lært seg kunsten med å ta med seg et lunt pledd, ha solid skotøy og ikke minst en varmende kopp kaffe på luringa. Det står nå to konserter igjen på programmet i Gammelgruva. Det er det lokale NÅ Kor med oppsettinga Jussibassi samt konserten med Åge Aleksandersen som er utsatt til 23. september. Fra Salvesen og Thams blir det dessuten opplyst at Juni Dahr var så begeistret for forestillinga og Gammelgruva som scene at hun gjerne kunne tenke seg et videre samarbeid med arrangøren på Løkken.


read more

Av: Karin Engh

Det meste som kan sies om Juni Dahrs Jeanne dʼArc er allerede skrevet og sagt. Siden premieren for snart 10 år siden har superlativene haglet, og vi henger oss på. En mektig forestilling i den mektige røde Fjæregranitten.

Alt foregår på en liten platting. En liten scene som nesten forsvinner i det store steinbruddet, en scene ribbet for staffasje, kun omkranset med lønneblader og lys, og små bål i sprekker i fjellveggen. Men forestillingens tyngde oppveide fjellmassivets kraft. Dette var scenen for Juni Dahr og hennes Jeanne og med fløytespillende Chris Poole som eneste ledsager. Enkelt og mektig.

Jeanne dʼArc må ha vært et unikt menneske. Nå ble hun gjenskapt, mer enn et halvt tusen år etter sin død, av en unik skuespillerinne. I vår tid er det utenkelig at en 17 år gammel pike kan ha hatt en slik makt. At hun, analfabet som hun var, skal ha kunnet hatt en slik innvirkning på vår politiske historie.

Der satt vi i skumringen, 300 mennesker i et steinbrudd langt inne i skogen, og mens mørket sakte kom krypende, fulgte vi den franske bondejentas skjebne. Gledet oss med henne da hun klarte sitt forsett om å få den franske dauphin på tronen, led med henne da hun ble forrådt og anklaget for å være kjetter, grøsset da hun ble brent på bålet.

Juni Dahr, barfot og kledd i en kjortel, er kommentator og aktør, hun er Jeanne og dauphinen, kriger og general, den engelske hærføreren og inkvisisjonsdomstolen. En stol blir en hest, en kobberkanne blir flammer.

Dette er en forestilling som griper og gjør inntrykk, en forestilling som vil bli husket. Kom gjerne tilbake, Juni. Kom tilbake med din nye forestilling om Maria.

 


read more

Av: Idalou Larsen

Bergen (Nationen): Joan of Arc – Vision Through Fire, en ”one-woman” forestilling formet av Juni Dahr og John Morrow. Jeanne dʼArc: Juni Dahr. Regi: John Morrow. Musikk: Ida Heidel.

”… og gode Jeanne fra Lothringen, som engelskmenn brant i Rouen. Hvor er det blitt av dem, Hellige Jomfru og Guds mor, men hvor er det blitt av snøfnuggene fra i fjor?” skrev den franske middelalderpoeten Francois Villon i en ballade ikke mange år etter at Jeanne var blitt brent på bålet.

Det er disse linjene, her sitert etter hukommelsen, som både åpner og avrunder Juni Dahrs en-kvinne-forestilling om Jeanne dʼArc, ”Vision Through Fire” som først ble oppført i Los Angeles, New York, og som David Bohr raskt sikret seg til Festspillene.

Historien om Jeanne dʼArc er en av de utroligste kvinneskjebnenr vi kjenner til. Mot slutten av middelalderen, da Hundreårskrigen hadde herjet i Frankrike i nærmere 100 år, opplevde den vesle gjeterjenta Jeanne dʼArc fra Domremy i Lothringen at erkeengelen Michael og helgnene Marguerite og Catherine bød henne dra til Charles VII i Chinon og få ham kronet som Frankrikes konge. Dette skjedde i en tid som verken hadde særlig respekt for gjetere eller for kvinner. Men Jeanne dʼArc ble så overbevist om at det var et kall hun måtte følge, at hun ikke lot seg stanse av at folk lo av henne eller trodde at hun var gal. Hennes stille halstarrighet overbeviste litt etter litt alle hun møtte. Kongen ga henne en hær, og de råbarkede soldatene og deres ledere godtok den 18-årige jomfruen som en likemann. Hun førte dem til seier, helt til hun ble forrådt og utlevert til fienden, engelskmennene. Etter en rettssak som er blitt bevart for ettertida og er en av våre viktigste kilder til kunnskap om Jeanne dʼArc, valgte hun å bli levende brent på bålet heller enn å fornekte den troen hun hadde bygd sitt liv på. Så sterk var hennes utstråling at en av de engelske soldatene som deltok i henrettelsen, fortvilet utbrøt: ”Vi har brent en helgen.” Og helgen er Jeanne dʼArc da også blitt.

Det er en dypt følt og sterk forestilling Juni Dahr har laget sammen med John Morrow. I sin framstilling legger Juni Dahr vekt på ungpikenes spontane styrke, og betoner hennes dype samfølelse med naturens krefter mer enn hennes gudstro. Den gudstroen som uten tvil ga Jeanne dʼArc hennes urokkelige tillit til sitt kall, er nok omtrent umulig for oss moderne mennesker å forestille oss: Det var en gudstro som fantes i en verden der omtrent ingen ennå hadde dristet seg til å fornekte Gud. Men Juni Dahr overbeviser, kanskje fordi det til syvende og sist ikke er så stor forskjell mellom hennes Jeanne dʼArc som ”naturbarn” og et ”Gudsbarn”, og fordi vi moderne mennesker letter godtar Naturens gode krefter enn Guddommens? Alt i forestillingen overbeviser ikke like sterkt. Et par ganger synes jeg det blir noe litt vel ”teatralsk” ved Juni Dahrs framstilling. Men innvendingene blir likevel underordnet: Juni Dahrs ansikt og hennes kroppsspråk er så levende og intense at hun får oss til å tro på den Kvinnen hun skaper. Nå må bare en av våre teatersjefer gi henne anledning til å være Jeanne dʼArc fullt ut. Hvorfor ikke i Anouilhs ”Lerken” for eksempel? Juni Dahr har den intensitet og den indre utstråling som en Jeanne dʼArc-tolker må ha.

 


read more

Brunnsgatan 4. Jeanne dʼArc – Visjon gjennom eld. Norsk gästspel av Juni Dahr.

Av: Elisabeth Sörenson

Det var en majdag för 559 år sedan som de brände Jeanne dʼArc, Jungfrun av Orléans, på torget i Rouen. Hon var 19 år gammal. Hon lever än för vi blir aldrig klara med henne. Häromkvällen fanns hon i nynorsk gestaltning på Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm.

Den internationellt arbetande norska skådespelerskan Juni Dahr inledde sent på torsdagskvällen sitt gästspel i Stockholm med föreställningen Jeanne dʼArc – Visjon gjennom eld. (Resten av gästspelstiden ägnas Ibsens kvinneskikkelser.)

Sin Jeanne dʼArc-föreställning har hon utformat i samarbete med den amerikanske teatermannen John Morrow. Texten er baserad på dokument och rättshandlingar. Urpremiären ägde rum i Los Angeles. I den nynorska versionen står Halldis Moren Vesaas för översättningen.

Jeanne dʼArc i det jungfruligt vita scenrummet Brunnsgatan 4. Rekvisita: en tålig mångsidigt användbar stol. I övrigt bara några torra löv, levande ljus och ett par kopparbunkar. Jo, i ett hörn står som ett utropstecken en rustnings bröstharnesk. En soloföreställning – dock med förnämligt musikalisk stöd av den danska musikeren Chris Poole på tvärfløjt.

Juni Dahr tar fasta på det unga, det sunda och enkla hos Jeanne: ”En jente fra Domrémy” som – första gången när hon var 13 år – hörde inre röster och ansåg sig av Gud kallad att hjälpa Karl VII att bli krönt i Reims och att leda Frankrike till seger i hundraårskriget.

Barfota, iförd jordfärgade pantalonger och pastellfärgad långskjorta, spelar Juni Dahr – en uttrycksfull fysisk teater på Grotowsky- grund – så att vi ser den unga levnadsglada Jeanne bland Domrémys kullar, fält och vinodlingar. Hon kunde varken läsa eller skriva: Juni Dahr upprepar detta oc på något sätt ger det relief och gör denna bondflickas öde än orimligare.

Juni Dahrs Jeanne växer från flickunge till morsk soldatflicka som efter hand ser framgångarna förvandlas i sin motsats – till en kvinna som inte kan ändra sin lidandesväg. Hon förblir tydlig, försvinner inte in i religiös mystikk och grubblar knappast: hon är en övertygad människa – en rak ”jente” som är självklart trogen vad hon anser vara en kallelse. Man tycker sig se några generationer franska bönder bakom henne – samtidig är hon jun og så norsk denna Jungfru av Orléans och det passa rinte illa. Man kommer att minnas henne i raden av Jeanne dʼArc-tolkningar.


read more

Av: Kari Dæhlen

En åndeløs jomfru, fulgt av en enkel fløytetone, bergtok publikum søndag kveld. I Nicolaikirken på Granavollen, hvor Jeanne dʼArc, den unge bondejenta reddet franskmennene fra de engelske erobringene – og ble brent på bålet som kjetter i 1431 – ble levendegjort. I skuespiller Juni Dahrs skikkelse.

– Du er Jeanne dʼArc, sa en synlig rørt forfatter, Carl Fredrik Engelstad etter forestillingen. Juni Dahr gav alt. Som takk mottok hun en varm, stående applaus – i en fullsatt middelalderkirke.

Hvite små te-lys, et enkelt teppe. En pinnestol. Tørt høstløv og to små messing-klokker var kulissene, med kirkens akustikk, tunge søyler og maleriske interiør som var til både nytelse – og ulempe.

Mange fikk ikke med seg Juni Dahrs hviskende stemme, søylenes konstruksjon medvirket også til at noen ikke fikk med seg hennes mimikk. Derimot ga hennes seiersrop, redsel og vrede gjenklang i murveggene, i et rom hvor det hersket en åndeløs stillhet.

Jeanne dʼArc talte. Til oss. Gjennom en innlevelse, så intens, sanselig og sjelden at den knapt kan omformes til ord.

Med en slitt trestol som eneste virkemiddel – ble stykkets mange skikkelser gjort levende – gjennom Juni Dahr. En usminkede skikkelse i enkel kjortel. – Gud har lagt sin hånd i min. I strid for frihet og rettferdighet. Tonefølget var fløytetoner.

Juni Dahr fylte kirkerommet. Hun sprengte grenser. Brune øyne. Kort, silkeglatt hår. Jeanne dʼArcs svettedråper ble hennes. – Gud valgte Jeanne til å frelse Frankrike, bare tvilen er farlig. Gå fram, gå, gå – og bær følgene.

Kvinnen i mannsklær – var hun en heks? – eller et redskap for Satan? Juni var dommeren. Bøddelen. Ungjenta – klar for bålet. Ansiktets skiftninger. Det sjelelige – Jeannes sorg – 31. mai i 1431 – en vårdag klokken 0800 – på veg til skafottet – fulgt av 800 soldater: – Jesus! var hennes rop opp mot himmelen – og de tause murveggene i Nicolaikirken videreformidlet budskapet.

Jeanne dʼArc, en ”en-kvinne”-forestilling, formet av Juni Dahr og John Morrow. Spilt av Juni Dahr. På fl øyte: Chris Poole.


read more

Av: Inger Bentsrud og Geir Bølstad

NEW YORK (Dagbladet): Juni Dahr sitter på skrevs over en pinnestol på et nakent ”loft” i New Yorks East Village. Barbeint og i svart joggedrakt pisker hun hesten fram – i felttoget mot Orleans, tidlig på 1400-tallet.

Juni Dahr skal ha verdenspremière på sitt ”one-woman-show” om Jeanne dʼArc i Los Angeles i januar. Siden september har hun møysommelig bygd opp et manuskript, øvd i lånte lokaler og utviklet en forestilling i nært samarbeid med den amerikanske avantgarde-regissør John Morrow. De siste dagene har de testet bruddstykket av showet på publikum i New York.

Modig

– Hva synes dere? Vi tar gjerne imot kommentarer, sier Juni Dahr, vendt mot folk som står og sitter i det nakne lokalet. Hun får kjappe svar: – Litt mer humor, kanskje. Hva slags kostyme skal du ha? Flott, sterkt, ibsensk, modig. For det slår enhver i øynene at Juni Dahrs og John Morrows Jeanne dʼArc-prosjekt krever mot og stahet. Det skal kastes ut for ulvene i film- og glamourbyen Los Angeles, der en skuespillerinnes dyktighet måles etter T&A-skalaen – Tits and Ass, pupper og rompe. Og Juni Dahr har ikke engang røde negler. Derimot skriker hun uskjønt etter et tegn fra Gud. Aner Hollywood hva som er i vente?

Rått

– Da jeg ble invitert til Los Angeles var jeg redd for at de ønsket seg troll og vikinger. Jeg har lenge hatt lyst til å gjøre noe med Jeanne dʼArc-skikkelsen, og jeg tenkte at dette fi kk være anledningen. Det skal gjøre enkelt, nesten rått. Jeg vet at det bryter med amerikanske teatertradisjoner, kanskje med forventningene, men hvorfor ikke? sier Juni Dahr optimistisk. Hun har grunn til optimisme etter de første publikumsreaksjonene i New York, der folk har vaklet seg opp de bratte trappene i det lille teatret LaMama. Der har de sett et tomt golv med et oppstreket kvadrat og en skuespillerinne uten andre hjelpemidler enn en stol og et språk som ikke engang er hennes eget. Men tilskuerne har vært interesserte teaterfolk, som har kvittert for opplevelsen med nye tilbud til Juni Dahr.

– Vi kommer til å jobbe med Jeanne dʼArc til påske, i hvert fall. Etter Los Angeles skal forestillingen til New York. Deretter skal den til Festspillene i Bergen, så får vi se. Det frister å jobbe fortsette å jobbe på denne måten, sier Juni Dahr.

I tvil

– Jeg var i tvil om hun virkelig torde å gå løs på dette, sier John Morrow om prosessen de to har bak seg. I fellesskap har de skreven en tekst som er sammensatt av autentiske replikker fra Jeanne dʼArc, hentet fra rettsreferatene og Juni Dahrs egne kommentarer til helgenjomfruens liv. – Historien gir rom for alt fra komikk til tragedie, når Juni må spille både pompøse geistlige og en 19-årig jente som skal brennes på bålet. Det er utleverende og risikabelt, men det kommer til å holde, sier en overbevist John Morrow.


read more